I fredags så öppnade jag posten som vanligt. Såg att jag hade fått ett brev från min advokat. Tänkte, att äntligen kommer det en tid till tingsrätten! Var flera månader sen vi lämnade in stämnings ansökan…
För att ta det från början utan allt för mycket detaljer så stämde ju Isabells pappa mig på vårdnaden och boendet. Han ville alltså att hon skulle flytta till honom i Örebro. Ta henne ifrån allt hon visste här. Jag stämde mot och sa att jag ville ha fortsatt gemensam vårdnad men jag ville ha boendet. Väl vid tingsrätten så kom vi faktiskt överens innan vi skulle in i salen. Jag fick boendet så länge och han fick umgänge. Jag tror inte han var nöjd men för mig kändes det som en liten seger. För ca 3 månader sen fick jag ett brev från min advokat att Isabells pappa nu inte längre ville ha boendet och inte heller umgänge! Min advokat sa att jag nu kunde avsluta allt genom att gå med på gemensam vårdnad som jag hade begärt från början. Allt skulle då vara över! Inget hembesök från familjerätten, inga samtal med Isabell mm. Det kändes jätte skönt! Men ändå inte. På vägen hade mycket hänt. Det hade hänt saker som man inte kan till låta som förälder. Det finns gränser för hur man får behandla sitt eget barn. Och jag var trött på att försöka att prata och samsas med någon som inte alls ville. Jag fick en tid hos advokten för att bestämma hur jag ville göra. Hela tiden har jag känt att, jag måste vara stark för min dotter! Jag måste kämpa på! Och detta kände jag så otroligt mycket när jag gick till mötet med advokaten. Jag sa bara, jag vill fortsätta och söka egen vårdnad. Han förstod mig och sa bara, ja det är du som bestämmer!
Så tillbaka till posten då som jag skulle öppna..
Trodde alltså att det var en tid till tingsrätten där allt skulle få sitt slut.
Istället när jag har läst ca 2 rader så tror jag att jag ska få en hjärt attack! Jag kan inte hjälpa det men när jag läser, att Isabells pappa har gett upp vårdnaden och att jag nu har EGEN VÅRDNAD, ja då rinner tårarna av lycka! Allt jag hoppades på blev sant! Jag fick som jag ville och jag har inte känt mig så lycklig på länge! Jag skrattar och gråter på samma gång! Ren lycka! 
Jag kämpade och det gjorde sitt. Jag fick detta att hända och när jag tänker på det känner jag mig otrolig stark!
Vad gäller Isabells pappa är en annan historia. Att han är den som förlorar på att inte se henne växa upp, missar hennes leenden och skratt, hennes roliga kommentarer och allt annat som är så underbart med henne. Ja,det är han som självmant gav upp det och jag hoppas ändå att han en dag inser vad han gav upp.
Den som det ändå är mest synd om i allt detta, är självklart Isabell, min underbara dotter!
Vad säger man när hon frågar när hon ska till sin pappa? eller när ska pappa ringa?
Jag har gråtit många tårar bara för Isabells skull!
Men vi har en fin ”familj” ihop här och jag hoppas att det duger åt henne.
